Djupa Ro av Lisa Bjärbo
"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."
Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."
Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.
Djupa Ro av Lisa Bjärbo är den senaste boken jag har läst ut. Den handlar om ett kompisgäng i Ingelstad, där dom helt plötsligt blir fyra istället för fem. Dom återstående i gänget åket alla hem ifrån olika håll för att gå på Jonathans begravningen. David och Ludde har varit i Norge och rensat fisk, Paula puggar i Uppsala och Tove har varit i Asien. Dom har inte setts sedan dom tagit studenten, men nu behöver dom varandra mer än någonsin.
Boken var bra. Ganska lättläst, ungefär 300 sidor och med okomlicerat fångande språk. Den får 3.5 sjärnor av mig. Djupa Ro är en speciel bok. Den handar om vänskap, döden, kärlek och att hitta sig själv. Jag hade lite svårt för huvudkaraktären David, för han är precis en sådan kille så är sådär lagom. Den Snälla Killen. Men Lisa Bjärbo skrev han bra, det är intressant att läsa ur Davids perspektiv trots att jag kanske inte skulle bivit kompis med honom själv. Det jag gillade mest med denna boken var någ det att den var så annulunda mot andra böcker jag har läst den senaste tiden. Den romantiserade inget och var bitterljuv. Boken gav min läsning en uppskattad variation och gav mig lite att tänka på.
Jag håller med om att David kan kännas lite intetsägande, men samtidigt tycker jag det är skönt att en lite mindre synlig pojke för en gångstund skull får berätta sin historia - för det tycker jag inte händer allt för ofta annars. Och ja - visst känns den otroligt verklig? Inget lämnas liksom borta. Tyckte själv supermycket om den, synd att du inte gillade den mer men kul att du ändå tyckte om såpass mycket :)
Läste också Djupa Ro ganska nyligen och jag älskade den! Tyckte verkligen den var så himla bra :)