Handling: Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.

Utgivningsår: 2016

Sidor: 206

Förlag: Natur & Kultur

Omslag: Jag älskar bläcket, jag älskar formgivningen. Detta är ett omslag gjort på rätt sätt. 

Betyg: 3/5 

 

OKEJ nu ska jag alltså berätta vad jag tycker om denna boken. Grejen är ett jag inte vet vad jag tycker om denna boken. Ville verkligen tycko om den supermycket, jag älskar ju Sandras blogg och hennes alla andra texter. Men överlag: Superfint språk, unik, deppig, mycket droger och ensidiga karaktärer.

 

När jag hade läst dom 50 första sidorna tänkte jag "oj, denna boken är så mycket bättre än hennes första" . Men sedan gick det utför. Karaktärerna var skal. Dom hade inga personligheter och Matilda var helt osympatisk och självisk. Jag förståd inte varför någon orkade vara med henne? Jag hade också gjort slut med henne kan jag säga. Och hon behandlade sina vänner dåligt, hon brydde sig verkligen inte om Agnes. Men hon kanske var så för att visa hur man kan bli av dekstruksiva vänskapsrelationer och hjärtesorg. Jag tycker att det var alldeles för mycket droger. Dom hade inget syfte. Karaktärerna reflekterade inte över detta utan bara drogade och utsatte djur för fara. Men det var ju vad denna boken hadlade om, sorg. Så mycket sorg, denna boken är som ett svart hål av ledsamhet. Och om man skriver en bok som handlar om sorg så kanske man måste skriva om svarta saker, vad vet jag. Gillade tanken med en bok där sorg får ta nästan all plats, för allt är ju inte glittrigt och kärlek vid första ögonkastet i riktiga livet. 

 

Bra grejer med boken: Språket. Språket var fantastiskt. Alltså,  f a n t a s t i s k t. Det var det som gjorde att jag fortsatte läsa, och att boken var så kort och att det alltid pågick någonting. Tror att om jag hade uppskattat att läsa om svåra saker, saker som man mår lätt dåligt över att läsa om hade jag gillat denna boken mer. Eller, jag gillade ju denna boken. Fem stjärnor för språket och två för allt annat.