Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.
Titel: Egenmäktigt förfarande
Författare: Lena Andersson
Serie/Standalone/Genre/Finns det svensk översättning?: Roman. Det finns en fristående fortsättning som heter Utan personligt ansvar.
Handling: Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag i juni får hon ett samtal med en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Från och med nu ska återstoden av hennes tillvaro hänga samman med detta till sin avsikt helt oskyldiga samtal. Knappast något som senare sker skulle ha haft samma inverkan utan den händelsekedja som nu sätts igång. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkelhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur villiga vi är att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade.
Utgivningsår: 2013
Sidor: 205 sidor
Förlag: Natur & Kultur
Omslag: (Tredje till höger på bilden). Fint, enkelt och bra färgskala.
Betyg: 5/5
Ojoj, så fantastiskt bra. Annorlunda, träffsäkert och vackert språk. Tycker författaren har gjort ett jättebra jobb i att skilja sig själv ifrån huvudkaraktären. De politiska åsikterna som kom upp tyckte jag också var distanserat från innehållet. Var tvungen att stänga boken ibland för att jag tyckte det var så pinsamt (på ett bra sätt). Kännslorna som Ester kände strålade igenom sidorna liksom. Tycker boken beskriver känslorna starkt. Vi alla har nog varit Ester, eller kommer vara. Tror inte boken är för alla, det händer inte så mycket och tankar och känslor tar stor plats. Om man gillar karaktärsdrivna böcker där man stör sig på huvudpersonen med vackert språk är denna boken för dig. För jag stöde mig på Ester, man blir irriterad på henne för hon väljer fel och för att hon är så naiv. Samtidigt känner man empati för både henne, och Hugo också faktiskt. Så himla smart bok.
Jag läste ”Egenmäktigt förfarande” när den kom ut och har sedan dess funderat på hur historien skulle ha beskrivits ur Hugos perspektiv. Nu har den kommit, parafrasen som ger Hugo en röst och på vilket härligt och humoristiskt sätt sedan. Jag rekommenderar alla som läst Lena Anderssons bok att läsa ”Hugo – en Rask historia” av Manne Johansson för att få en helhetssyn på ett vanligt och sorgligt fenomen; obesvarad (och galen) kärlek.